Just don't mix business with pleasure!

Bland alla som har någonsin jobbat i branschen finns det säkerligen ett fåtal som inte känner till att branschen plågas av bråk. Att jobba som turistunderhållare på hotell utomlands är helt enkelt inte lätt:

• Du bor tillsammans med de människor du jobbar med.
• Du går ut med samma människor som du bor och jobbar med.
• Du jobbar minst 13 timmar om dagen.
• På papperet har du 3 timmar för att äta lunch, men i praktiken har du bara 15 minuter på dig att äta eftersom det finns alltid en show att repa eller lära sig eller dräkter att fixa.
• Du bor på samma plats som du jobbar på, vilket gör att du aldrig slipper jobbet. Även om du är ledig måste du träffa dina kunder (hotellgästerna) när du ska ta dig därifrån. Även efter det är det mycket troligt att du träffar dem på stan, oavsett vilken dag eller vilket klockslag det är.
• Du är ledig en och en halv dag per vecka om du har tur. Om det är högsäsong, typ jul eller påsk, då kan du jobba 2 eller 3 veckor non-stop.
  

Det förväntas att folk från alla möjliga världshörn ska direkt kunna göra allt detta och leva i fred. Utöver detta måste man också hitta på ett sätt att hantera allas egon - it's show biz, glöm inte det!


Vårt hotell i Corralejo var inget undantag. Det var inte mitt första hotell, så jag visste vad jag kunde förvänta mig. Förre Corralejo hade jag jobbat en hel säsong i Cap Salou med en chef som inte kunde någonting annat än att skrika och hota för att inte nämna resten. Jag kunde trots allt detta inte förvänta mig det jag skulle snart uppleva.


Det började redan på flygplatsen. Någon från företaget skulle hämta mig och köra mig till hotellet, cirka en timmes resa norrut. Jag landade strax efter lunch och väntade på den avtalade platsen men där fanns ingen. Timmarna gick och ingen kom för att hämta mig. Jag var vrålhungrig, trött som fan av en lång bussresa och två flygplan sedan kl 05:00 och hade inget batteri i min telefon. Utöver var jag rätt irriterad på en brittisk kvinna som satt bara ett par meter ifrån mig, som försökte prata spanska med någon i telefonen. Jag vet att det kan vara svårt att lära sig nya språk, men hennes otroligt starka dialekt och fattig ordförråd var fruktansvärt irriterande.


När hon äntligen la på - mer än 2 timmar efter att jag hade kommit - tittade hon på mig och kom fram: « Hi! I'm Susan! How are you? I'm here to pick you up! Is that all the luggage you have? Let's go... » Med detta sagt började hon att gå mot utgången. Perfekt! En idiot som regionchef!


Jag kom till hotellet och träffade Sam. Eftersom ingen i teamet gillade honom skickade de honom för att ta emot mig på hans lediga kväll. Detta innebar även att han kom att vara den som visade mig runt och presenterade mig för alla. Vid detta skede hade Sam inga vänner i teamet. Jag fick bli den första då, helt omedvetet av vad läget var. Jag fick också dela rum med honom eftersom ingen annan ville spendera någon tid med honom.


Det visade sig att han var en helt vanlig människa och det är därför vi är vänner än idag. Det var också därför ingen gillade honom. "Normala" människor är som freaks i denna bransch.


Efter middagen visade Sam mig våra rum bakom scenen, presenterade mig för alla servitörer, barpersonal och mina arbetskollegor. Allt var underbart, hittills det bästa hotellet jag hade varit på! Det enda som fanns kvar var att träffa Märta som satt i ljud- och ljustugan ovanför showrummet. Ikväll skulle visas en externt anlitat show, därför kunde teamet ha sin bästa dansare där uppe istället för på scenen. Vi gick dit eftersom det är den bästa platsen för att titta på en show samt för att jag skulle lära mig hur man jobbar med ljud och ljus på scenen.


Vi kom för sent, showen hade redan börjat och vi satt därför på bänken precis bredvid samt bakom ljud- och ljusstugan. Därifrån såg man både scenen och stugan där Märta jobbade den kvällen. Jag minns knappast någonting om showen. Allt jag minns från den kvällen var den blondin som var där inne och jobbade hårt för att leverera bra ljud och ljus. Jag vet helt ärligt inte vad det var jag fastnade för, men under nästan två timmar kunde jag inte släppa blicken från hennes långa blonda hår och perfekt kurviga kropp. Okej, när jag beskriver det på det viset verkar det som att jag vet trots allt vad var det som höll fast min blick.


Men det fanns någonting annat. Jag brukar inte reagera så här. Det fanns något som jag inte riktigt kan sätta mitt finger på. Mer än fysisk attraktion, detta var en annan slags kraft. Under nästan två timmar kunde jag inte sluta fundera på vem hon var? Var kom hon ifrån? Hur var hennes personlighet? Var hon snäll eller sur? Var hon singel? Var hon glad? Hur såg hon ut? Just det, hur såg hon ut egentligen? För att under hela showen hade hon full uppmärksamhet på scenen vilket betyder att hon hade ryggen vänd mot oss hela tiden.

Bara i slutet av showen skulle vi kunna träffas. Sam gick ner och drack lite, jag var på egen hand nu eftersom jag redan visste vägen. Jag försökte också gå ner, fast väldigt långsamt för att försöka få henne att titta på mig. Plötsligt hände det! Hon började släcka utrustningen vilket betydde att hon måste vända sig åt sidan och då!... då såg hon mig... jag sa « Hi! » och hon svarade « Hi, hi! » med det vackraste leende någonsin.


Jag var kär och detta var början på en 6-årig period som skulle sätta djupa spår i mitt liv...