En riktigt usel julklapp

Hur många av oss har någonsin fått en usel julklapp? De flesta om inte alla, det är jag säker på. Jag hade på något sätt lyckats att mer eller mindre komma undan från det. Visst hade jag fått sockar och kalsonger av min farmor, visst hade jag fått en usel tröja när allt jag ville var Lego, men det var ändå ingenting så pass uselt att det skulle sätta spår i mitt liv!


Vid 31 års ålder fick jag veta vad en riktigt usel julklapp är. Äntligen hade det hänt. Juldagen hade börjat med solsken och en ganska blå himmel. Julafton hade varit riktigt bra och mysig. Den hade gett mig hopp. Hopp om att det som hade skett de sista månaderna nu var på väg bort. Hopp om att jag äntligen skulle ha ett helt vanligt tråkig "svenne"- liv som jag alltid hade drömt om - även innan jag flyttade hit 2010 och ens visste hur svenskarna levde sina liv.


Som vanligt är jag den andra som vaknar. Min yngsta son Markus vaknar kring 5:30, nästan som en klocka. Som konsekvens måste jag upp också för att ta hand om honom. Det är början på mina dagar sedan några månader nu. Jag tar upp ungen medan sambon vilar upp sig från sitt svaga hälsotillstånd. Jag förbereder frukosten åt alla utom mig själv. Det är en vana som jag fick från min mamma: gör allt åt alla först och ta hand om dig själv sist.


Julgranen står fortfarande lika magisk trots att det finns gott om dagsljus i vardagsrummet. Jag leker med Markus när Ernst, min äldste, kommer nedför trapporna. « Bom dia pappa » - säger han med en fortfarande hes röst - han hade precis vaknat - medan han höll sin nya gosedjur, som Sam hade gett honom natten före, nära sig.


Snart skulle även vår gäst Sam, en holländare uppvuxen i Belgien som vi hade nöjet att jobba med i Spanien, som numera bor och jobbar i Köpenhamn, vakna och umgås med mig och barnen. Han skulle tillbaka idag, strax efter lunchtid. Jag passar på att ta hand om tvätten. Dags att vika kläderna och ta upp dem till sovrummen. När jag äntligen kommer till vårt sovrum ser jag en kämpande Märta med rött ansikte, en hand i bröstet och en annan i ett hård grepp om kudden. Hon ser mig och börjar att gråta. En ny panikångestattack hade anfallit efter några dagar av fred.


« Kom igen Märta, andas, jag vet att du kan! » - jag skyndar mig fram för att hjälpa henne att sätta sig så att hon skulle kunna andas bättre « Nej! Det är inte värt det! Lämna mig i fred, lämna mig ensam... Bara låt mig dö... » säger hon desperat. Jag kan möjligtvis inte förklara hur dessa ord gör ont att höra. Jag hinner känner alla möjliga sårande känslor i en endaste millisekund. Med dessa ord lika tunga och varma som Kebnekaise i mitt hjärta säger jag direkt nästan med en arg ton « Nej!! Tänk inte på det! Det är inte det du behöver och förtjänar och du vet det! » medan jag lyfte henne.

Under nästan 20 minuter försökte jag hjälpa henne att återta kontrollen över sin andning men det blev tyvärr bara värre. Märta börjar nu att skaka och snart börjar hennes läppar att bli mörka. Jag vet att det är Juldagen men jag har inget val: jag ringer 112! På andra sida luren fanns en bitter och tveksam sjuksköterska som inte köpte ett enda ord av min detaljerade beskrivning. Jag försöker behålla lugnet och förklara civiliserat att det går inte att prata med Märta eftersom hon inte kan andas och därmed inte kan prata! Hon nekar mig en ambulans med en sarkastisk ton i rösten. Jag exploderar: På självaste juldagen står jag i mitt sovrum med kvinnan jag älskar till döds liggande i sängen på väg att kvävas till döds och jag skriker hatfulla och desperata grejer i telefonen som en galning. Snart tittar jag direkt på telefonens skärm medan jag skriker och trycker på röda knappen.

"Det är kört!!" - tänker jag. Jag går ner av instinkt men har ingen plan, jag vet inte vad jag ska göra. Hon kommer att dö, jag hör hur hon skakar och börjar att kvävas. Jag ringer 112 igen. Denna gång är jag inte lika trevlig och kräver en ambulans, annars... Det är en annan sjuksköterska nu och hon skickar en ambulans direkt. Mitt första samtal måste säkerligen ha blivit känt på centralen. Jag går upp igen och försöker hålla Märta vid liv så gott det går tills ambulansen kommer.


Några timmar senare sover hon i en säng på sjukhuset efter att hon fått medicin och fått prata med läkaren. Det är mörkt i rummet och jag har Markus i min famn. Jag sitter i en rullstol och svänger fram och tillbaka så att även han kan sova. Så mycket går i mitt huvud nu. Vilken Juldag... Snart skulle det bli dags att komma hem till Ernst och Sam. Stackars Sam, han hade planerat vara hemma redan nu, vad han måste gå igenom...


Äntligen! Barnen sover, Sam har redan kommit hem och vi ska ha vårt kvällsfika i ett försök att återuppta normalitet. Försök bara... det börjar igen... denna gång annorlunda. Efter en kort panikångestattack börjar Märta gråta. Hon gråter som ett litet borttappat barn, med snor, rinnande tårar och allt möjligt.
- Vad är det? Älskling? Snälla berätta! Det gör så ont att se dig så här...
- Jag är rädd för din reaktion...
- Men älskling, du måste berätta! Du måste få det ur ditt system! Varför är du så rädd för mig? Är jag så pass hemsk?
- Jag... jag är rädd för... att... vi kan inte fortsätta vara i ett förhållande!...

Sex år... 2 barn... ett hus... puff!

God Jul!