Dagen efter och alla sorts konstigheter

Annandag Jul var någonting ungefär på samma nivån som Juldagen. Inte att vi åkte in i sjukhuset efter att jag skrev fulla ord åt 112 utan att det var en stark dag som jag kommer inte glömma.


Markus vaknar tidig som vanligt, precis som en larmklocka. Jag vaknar och tar upp honom från sitt rum bredvid mig. Märta sover på bottennivån på soffan i vardagsrummet som hon har nu gjort i flera månader. Hon sover där eftersom hon hävdar att hon "fångar in mina stress vågor under natten när jag måste upp för att ta hand om Markus och hon amplifierar de", vilket i sin tur orsakade hennes panik-ångest attacker. Det skulle visa sig ganska snart att det var inte riktigt så...


Jag tar upp den lila Markus och försöker lugna honom. Det är bra, det är ok, pappa är här, du är inte ensam och kommer aldrig att bli ensam! Jag har dig! Jag är tvungen att gå ner för att byta hans blöja och ge honom frukosten men jag försöker ändå ta små steg på väg ner. Jag vill verkligen inte träffa Märta. Att bo tillsammans med samma person som har precis gjort slut på ett 6-årig förhållande är bortom konstigt. Jag var också fortfarande sårad, förvirrad och arg. Jag tog fram mina stål nerver, behöll min lugn och gjorde som att ingenting hade hänt dagen innan. Om det fanns tvekar om hur bra jag är integrerad i det svenska samhället, de är borta nu.


Jag gör kaffe åt mig och matar Markus medan den blir färdig. Så många frågor i mitt huvud? Varför?! Varför nu? Så gör man inte, man överlämnar inte sin partner! Man överlämnar inte sin familj! Nu att vi hade gått igenom helvetet under sex år, både ett ekonomiskt och socialt helvete som nu var borta! Helt borta!! Äntligen hade vi gjort oss av med den så pass starkt negativ inflytande från hennes familj, äntligen hade båda vi fast anställning och kunde ha bra pengar i hushållet, äntligen hade vi köpt ett hus som vi älskade och trivdes så himla mycket, äntligen att vår Ernst hade börjat att prata bortom sina språk störningar och bli mer och mer självständigt, äntligen hade vi en lila bäbis som växte upp i ljushastighet och helt felfri, äntligen skulle Märta nu börja plugga som Yoga instruktör och skaffa sig sitt dröm jobb, äntligen, äntligen, äntligen!!


Äntligen lite luft!!... bara för att krascha i ett nytt helvete!

Ernst har vaknat och är nu på väg ner. Trapphuset är öppet och bredvid köket vilket innebär fullsyn av vem som än går på trapporna. Hur fan kommer jag göra nu? Jag är tvungen att på mig en mask med en fejk leende. Det svider! Jag känner att öppnar ett djup sår i mitt hjärta men precis som jag, barnen behöver normalitet. Vi behöver och vill ha normalitet för en gångs skull! The show must go on, oavsett vad! Allting är bra, allting är precis lika härligt som innan! För Markus fattar inte än att man är deppig men Ernst... han är ju 5! Jag gör det för hans skull...


- Hur tror du att situationen blir bättre genom att lämna mig?
- Snälla... det är inte så... jag orkar helt enkelt inte att bli i ett förhållande just nu, ok? - verkligen? Kommer hon nu slänga mig "It's not you, it's me" talet nu??
- Jag förstår att du inte orkar att göra någonting nu, men det är ju så par gör: de hjälper varandra genom tuffa tider! Man lämnar inte varandra vid en svårighet! Jag vet att dina föräldrar är skilda och du vet inte hur det är att växa upp med både mamma och pappa men det gör jag! Ett liv i par går upp och ner genom åren men det måste inte betyda att allt måste ta slut direkt när någonting dåligt inträffar! Nej, man hjälper varandra istället!
- Jag vet... jag vet att det är så... snälla... ta mig inte på fel sättet, jag älskar fortfarande dig - väldigt mycket - men jag orkar inte, ok? Jag vill inte vara med någon överhuvudtaget, jag behöver hitta mig själv igen! Men jag vill att du stannar kvar och hjälper mig för att jag behöver dig...


Med detta sagt stirrar jag garanterat 5 minuter åt henne utan att säga ett enda ord. Hon vågar inte titta tillbaka. Vad ska man tycka, tänka eller säga efter detta? Inte vet jag... de följande dagarna skulle vi ha exakt detta samtal flera gånger i olika form och med olika intensiteten - dock alltid med samma repliker...


Det blev inte bättre dagen efter heller efter att jag anmälde mig på alla fastighetsbolag i kommunen för att hyra en 3:an. Det finns en bostadskö på ungefär ett år hos alla. Så är det att bo i ett eftertraktad kommun. Visst vill man bo i ett skit ställe när man befinner sig i sådana situationer? Man skulle få bostad direkt.


Nu var det bara förbereda sig för att bo upp till ett år i denna klimat...