Den förlorade sonen

Tack och lov har jag jobbat under mellandagarna. Det gav mig definitivt utrymme och andrum för att tänka klart - och klart är det att det finns ingen återvändo längre. Det spelar ingen roll vilka argument eller resonemang jag än försöker ge henne, hon ändrar inte sig en enda millimeter. Jag har helt enkelt inget annat val än att gå vidare och tänka på mitt och mina barns bästa, vilket just nu är vad som bekymrar mig mest.


Jag har fortfarande Märtas ord ekande i mitt huvud från stunden då hon gjorde slut: « Du suger ur mig all min energi, jag hatar dig! Jag känner mig så fast med dig! Låt mig gå! Låt mig vara vem jag vill bli!! ». Det är imperativt att börja söka sig ur denna situation. Dags att anmäla sig till alla hyresrättsbolag, dags att börja göra listor: möbellistor, budgetar, sparplaner, inköpslistor för nya barnkläder, barnleksaker, inredning, praktiska saker som bestick och glas, listorna tar aldrig slut! Det är exakt som att börja om, det är att börja om!


Och barnen då? Är det slut med dem också? Jag vet att dagen jag slutar bo med dem kommer Märtas familj stormande som om det handlade om "den förlorade sonen" - detta hade jag sagt till Märta i flera år! Tack och lov för det, för det hände faktiskt!


På Annandagen tyckte jag att det räckte med tortyr från Märtas familjs sida, och väntade tills det blev kväll. Vid detta skede skulle säkert alla vara hemma redan. Jag ringer den enda som jag kan ha ett civiliserat samtal med: Kurt. Kurt är den äldsta brodern, och sedan deras föräldrar skildes i början på 90-talet hade han tagit patriarkens roll i familjen. Alla lyssnade på honom, inklusive Märtas mamma. Jag var säker på att Märtas mamma och syster inte berättade någonting som de inte ville att andra skulle veta om. Än en gång visade det sig att jag hade rätt.


Kurt visste inte ens att Märta var sjuk, för enligt Karin och Klara (Märtas mamma och syster, respektive) mådde hon bra och allting var ok. Trots att jag ville explodera och låta allt mitt latinska temperament komma fram, blev jag tvungen att behålla lugnet. Jag visste att i samma stund jag förlorade lugnet skulle jag förlora hans uppmärksamhet. Jag vet att detta kan vara svårt för en svensk att förstå, men detta kan jämföras med att tvinga en svensk att aldrig mer igen i livet äta köttbullar eller fika - det går helt enkelt inte, det kryper under huden, det kliar överallt!


Priset att betala för mitt lugn var att tillfälligt bli en stammare. Det gick ändå bra! Jag svor inte en enda gång och förklarade väldigt sansat att han kunde gärna meddela mamma att äntligen, efter 6 års tjatande hade Märta lämnat mig. Jag fortsatte och sa att nu var det dags att äntligen komma förbi och besöka dottern eftersom jag var övertygad att hon skulle må bättre efter besök från familjen. Kurts reaktion var en öronbedövande tystnad.

- A... - säger han.
- Jag vet helt ärligt inte vad mer jag ska säga...
- Nä, inte jag heller... detta räknade jag inte med... jag visste inte om någonting...
- Ok, men då tycker jag att det är ingen nytta att vi fortsätter att prata i telefonen, då tycker jag att det är bättre att vi tänker på saken - eller du åtminstone för jag har inget annat val!
- Ja, jag... jag ska tänka på saken! Jag ska tänka på saken och återkommer imorgon! Jag ska tänka på saken...


Han gjorde det han hade lovat. Han återkom för att försäkra sig att allt var OK. Det roliga var att min profetia hade blivit verklighet: Märtas mamma, äldsta bror och syster hade under dagen massakrerat Märta med telefonsamtal. De erbjöd allt möjligt:

• Vill du prata med någon?
• Vi finns här för dig, det har vi alltid gjort!
• Vill du flytta till oss med barnen?
• Vill du att vi tar över barnen?
• Flytta med barnen till oss genast!
• Vi hjälper dig!
• Vi ger dig vad du än behöver, vi vill bara ditt bästa!
• Ska vi hämta dig och barnen?
  

Det var då Märta fattade. Jag har ingen paranormal kraft men jag är rätt säkert att hon måste ha kommit ihåg alla dessa gånger jag sa henne att hennes familj skulle agera så här dagen vi skulle skiljas. Bekräftandet kom som en sen julklapp när Märta överraskade mig med svaret: « Tack men nej tack! Var har ni varit de senaste 6 åren? Lämna mig i fred bara! »


Hade jag haft fyrverkerier hade jag smällt alla just då, jag lovar!

Svaret dröjde inte. Kurt ringer mig strax efter Märta hade gett årets nekande åt mamman och systern  och hotar med Socialen.


- Vi måste tänka på barnens bästa nu, vad tror du att socialen kommer att tycka när de får veta om läget? - mitt försvarssystem blir i fullberedskap direkt!
- Jo, det är sant, vi måste tänka på barnens bästa, tyvärr har ingen av er gjort det i 6 år nu. Vad är bäst för de, att barnen tas ur från sina föräldrar och hamnar i ett juridiskt ingenmansland?
- Jo men...
- Jag gillar inte ditt tonläge, det låter mycket som ett hot. Vill ni verkligen förvärra situationen? Jag har tagit hand om alla och huset i 5 månader nu, varför skulle det bli dåligt just nu? Varför skulle barnen må dåligt nu? För att det där låter mycket som din mammas skitsnack! Hon hävdar exempelvis att Ernst är ett stört och olyckligt barn, intressant att bara hon ser det, vi ser det inte, ingen dagisfröken ser det, logopeden ser det inte, bara hon ser det!
Kurt kan inte svara, det enda jag hör är tystnad. Jag fortsätter:
- Målet här är att minska skadorna så mycket det går, inte att orsaka mera skador, håller du inte med?
- Jo, visst...
- Bra! Kom då och besök henne, hon kommer att må bättre, det garanterar jag! Det är det hon behöver!


Inte särskilt överraskande har ingen kommit på besök sedan dess. I det här klimatet hade vi (över)levt i 6 år...