Den förlorade sonen

Tack och lov har jag jobbat under mellandagarna. Det gav mig definitivt utrymme och andrum för att tänka klart - och klart är det att det finns ingen återvändo längre. Det spelar ingen roll vilka argument eller resonemang jag än försöker ge henne, hon ändrar inte sig en enda millimeter. Jag har helt enkelt inget annat val än att gå vidare och tänka på mitt och mina barns bästa, vilket just nu är vad som bekymrar mig mest.


Jag har fortfarande Märtas ord ekande i mitt huvud från stunden då hon gjorde slut: « Du suger ur mig all min energi, jag hatar dig! Jag känner mig så fast med dig! Låt mig gå! Låt mig vara vem jag vill bli!! ». Det är imperativt att börja söka sig ur denna situation. Dags att anmäla sig till alla hyresrättsbolag, dags att börja göra listor: möbellistor, budgetar, sparplaner, inköpslistor för nya barnkläder, barnleksaker, inredning, praktiska saker som bestick och glas, listorna tar aldrig slut! Det är exakt som att börja om, det är att börja om!


Och barnen då? Är det slut med dem också? Jag vet att dagen jag slutar bo med dem kommer Märtas familj stormande som om det handlade om "den förlorade sonen" - detta hade jag sagt till Märta i flera år! Tack och lov för det, för det hände faktiskt!


På Annandagen tyckte jag att det räckte med tortyr från Märtas familjs sida, och väntade tills det blev kväll. Vid detta skede skulle säkert alla vara hemma redan. Jag ringer den enda som jag kan ha ett civiliserat samtal med: Kurt. Kurt är den äldsta brodern, och sedan deras föräldrar skildes i början på 90-talet hade han tagit patriarkens roll i familjen. Alla lyssnade på honom, inklusive Märtas mamma. Jag var säker på att Märtas mamma och syster inte berättade någonting som de inte ville att andra skulle veta om. Än en gång visade det sig att jag hade rätt.


Kurt visste inte ens att Märta var sjuk, för enligt Karin och Klara (Märtas mamma och syster, respektive) mådde hon bra och allting var ok. Trots att jag ville explodera och låta allt mitt latinska temperament komma fram, blev jag tvungen att behålla lugnet. Jag visste att i samma stund jag förlorade lugnet skulle jag förlora hans uppmärksamhet. Jag vet att detta kan vara svårt för en svensk att förstå, men detta kan jämföras med att tvinga en svensk att aldrig mer igen i livet äta köttbullar eller fika - det går helt enkelt inte, det kryper under huden, det kliar överallt!


Priset att betala för mitt lugn var att tillfälligt bli en stammare. Det gick ändå bra! Jag svor inte en enda gång och förklarade väldigt sansat att han kunde gärna meddela mamma att äntligen, efter 6 års tjatande hade Märta lämnat mig. Jag fortsatte och sa att nu var det dags att äntligen komma förbi och besöka dottern eftersom jag var övertygad att hon skulle må bättre efter besök från familjen. Kurts reaktion var en öronbedövande tystnad.

- A... - säger han.
- Jag vet helt ärligt inte vad mer jag ska säga...
- Nä, inte jag heller... detta räknade jag inte med... jag visste inte om någonting...
- Ok, men då tycker jag att det är ingen nytta att vi fortsätter att prata i telefonen, då tycker jag att det är bättre att vi tänker på saken - eller du åtminstone för jag har inget annat val!
- Ja, jag... jag ska tänka på saken! Jag ska tänka på saken och återkommer imorgon! Jag ska tänka på saken...


Han gjorde det han hade lovat. Han återkom för att försäkra sig att allt var OK. Det roliga var att min profetia hade blivit verklighet: Märtas mamma, äldsta bror och syster hade under dagen massakrerat Märta med telefonsamtal. De erbjöd allt möjligt:

• Vill du prata med någon?
• Vi finns här för dig, det har vi alltid gjort!
• Vill du flytta till oss med barnen?
• Vill du att vi tar över barnen?
• Flytta med barnen till oss genast!
• Vi hjälper dig!
• Vi ger dig vad du än behöver, vi vill bara ditt bästa!
• Ska vi hämta dig och barnen?
  

Det var då Märta fattade. Jag har ingen paranormal kraft men jag är rätt säkert att hon måste ha kommit ihåg alla dessa gånger jag sa henne att hennes familj skulle agera så här dagen vi skulle skiljas. Bekräftandet kom som en sen julklapp när Märta överraskade mig med svaret: « Tack men nej tack! Var har ni varit de senaste 6 åren? Lämna mig i fred bara! »


Hade jag haft fyrverkerier hade jag smällt alla just då, jag lovar!

Svaret dröjde inte. Kurt ringer mig strax efter Märta hade gett årets nekande åt mamman och systern  och hotar med Socialen.


- Vi måste tänka på barnens bästa nu, vad tror du att socialen kommer att tycka när de får veta om läget? - mitt försvarssystem blir i fullberedskap direkt!
- Jo, det är sant, vi måste tänka på barnens bästa, tyvärr har ingen av er gjort det i 6 år nu. Vad är bäst för de, att barnen tas ur från sina föräldrar och hamnar i ett juridiskt ingenmansland?
- Jo men...
- Jag gillar inte ditt tonläge, det låter mycket som ett hot. Vill ni verkligen förvärra situationen? Jag har tagit hand om alla och huset i 5 månader nu, varför skulle det bli dåligt just nu? Varför skulle barnen må dåligt nu? För att det där låter mycket som din mammas skitsnack! Hon hävdar exempelvis att Ernst är ett stört och olyckligt barn, intressant att bara hon ser det, vi ser det inte, ingen dagisfröken ser det, logopeden ser det inte, bara hon ser det!
Kurt kan inte svara, det enda jag hör är tystnad. Jag fortsätter:
- Målet här är att minska skadorna så mycket det går, inte att orsaka mera skador, håller du inte med?
- Jo, visst...
- Bra! Kom då och besök henne, hon kommer att må bättre, det garanterar jag! Det är det hon behöver!


Inte särskilt överraskande har ingen kommit på besök sedan dess. I det här klimatet hade vi (över)levt i 6 år...

Dagen efter och alla sorts konstigheter

Annandag Jul var någonting ungefär på samma nivån som Juldagen. Inte att vi åkte in i sjukhuset efter att jag skrev fulla ord åt 112 utan att det var en stark dag som jag kommer inte glömma.


Markus vaknar tidig som vanligt, precis som en larmklocka. Jag vaknar och tar upp honom från sitt rum bredvid mig. Märta sover på bottennivån på soffan i vardagsrummet som hon har nu gjort i flera månader. Hon sover där eftersom hon hävdar att hon "fångar in mina stress vågor under natten när jag måste upp för att ta hand om Markus och hon amplifierar de", vilket i sin tur orsakade hennes panik-ångest attacker. Det skulle visa sig ganska snart att det var inte riktigt så...


Jag tar upp den lila Markus och försöker lugna honom. Det är bra, det är ok, pappa är här, du är inte ensam och kommer aldrig att bli ensam! Jag har dig! Jag är tvungen att gå ner för att byta hans blöja och ge honom frukosten men jag försöker ändå ta små steg på väg ner. Jag vill verkligen inte träffa Märta. Att bo tillsammans med samma person som har precis gjort slut på ett 6-årig förhållande är bortom konstigt. Jag var också fortfarande sårad, förvirrad och arg. Jag tog fram mina stål nerver, behöll min lugn och gjorde som att ingenting hade hänt dagen innan. Om det fanns tvekar om hur bra jag är integrerad i det svenska samhället, de är borta nu.


Jag gör kaffe åt mig och matar Markus medan den blir färdig. Så många frågor i mitt huvud? Varför?! Varför nu? Så gör man inte, man överlämnar inte sin partner! Man överlämnar inte sin familj! Nu att vi hade gått igenom helvetet under sex år, både ett ekonomiskt och socialt helvete som nu var borta! Helt borta!! Äntligen hade vi gjort oss av med den så pass starkt negativ inflytande från hennes familj, äntligen hade båda vi fast anställning och kunde ha bra pengar i hushållet, äntligen hade vi köpt ett hus som vi älskade och trivdes så himla mycket, äntligen att vår Ernst hade börjat att prata bortom sina språk störningar och bli mer och mer självständigt, äntligen hade vi en lila bäbis som växte upp i ljushastighet och helt felfri, äntligen skulle Märta nu börja plugga som Yoga instruktör och skaffa sig sitt dröm jobb, äntligen, äntligen, äntligen!!


Äntligen lite luft!!... bara för att krascha i ett nytt helvete!

Ernst har vaknat och är nu på väg ner. Trapphuset är öppet och bredvid köket vilket innebär fullsyn av vem som än går på trapporna. Hur fan kommer jag göra nu? Jag är tvungen att på mig en mask med en fejk leende. Det svider! Jag känner att öppnar ett djup sår i mitt hjärta men precis som jag, barnen behöver normalitet. Vi behöver och vill ha normalitet för en gångs skull! The show must go on, oavsett vad! Allting är bra, allting är precis lika härligt som innan! För Markus fattar inte än att man är deppig men Ernst... han är ju 5! Jag gör det för hans skull...


- Hur tror du att situationen blir bättre genom att lämna mig?
- Snälla... det är inte så... jag orkar helt enkelt inte att bli i ett förhållande just nu, ok? - verkligen? Kommer hon nu slänga mig "It's not you, it's me" talet nu??
- Jag förstår att du inte orkar att göra någonting nu, men det är ju så par gör: de hjälper varandra genom tuffa tider! Man lämnar inte varandra vid en svårighet! Jag vet att dina föräldrar är skilda och du vet inte hur det är att växa upp med både mamma och pappa men det gör jag! Ett liv i par går upp och ner genom åren men det måste inte betyda att allt måste ta slut direkt när någonting dåligt inträffar! Nej, man hjälper varandra istället!
- Jag vet... jag vet att det är så... snälla... ta mig inte på fel sättet, jag älskar fortfarande dig - väldigt mycket - men jag orkar inte, ok? Jag vill inte vara med någon överhuvudtaget, jag behöver hitta mig själv igen! Men jag vill att du stannar kvar och hjälper mig för att jag behöver dig...


Med detta sagt stirrar jag garanterat 5 minuter åt henne utan att säga ett enda ord. Hon vågar inte titta tillbaka. Vad ska man tycka, tänka eller säga efter detta? Inte vet jag... de följande dagarna skulle vi ha exakt detta samtal flera gånger i olika form och med olika intensiteten - dock alltid med samma repliker...


Det blev inte bättre dagen efter heller efter att jag anmälde mig på alla fastighetsbolag i kommunen för att hyra en 3:an. Det finns en bostadskö på ungefär ett år hos alla. Så är det att bo i ett eftertraktad kommun. Visst vill man bo i ett skit ställe när man befinner sig i sådana situationer? Man skulle få bostad direkt.


Nu var det bara förbereda sig för att bo upp till ett år i denna klimat...

Just don't mix business with pleasure!

Bland alla som har någonsin jobbat i branschen finns det säkerligen ett fåtal som inte känner till att branschen plågas av bråk. Att jobba som turistunderhållare på hotell utomlands är helt enkelt inte lätt:

• Du bor tillsammans med de människor du jobbar med.
• Du går ut med samma människor som du bor och jobbar med.
• Du jobbar minst 13 timmar om dagen.
• På papperet har du 3 timmar för att äta lunch, men i praktiken har du bara 15 minuter på dig att äta eftersom det finns alltid en show att repa eller lära sig eller dräkter att fixa.
• Du bor på samma plats som du jobbar på, vilket gör att du aldrig slipper jobbet. Även om du är ledig måste du träffa dina kunder (hotellgästerna) när du ska ta dig därifrån. Även efter det är det mycket troligt att du träffar dem på stan, oavsett vilken dag eller vilket klockslag det är.
• Du är ledig en och en halv dag per vecka om du har tur. Om det är högsäsong, typ jul eller påsk, då kan du jobba 2 eller 3 veckor non-stop.
  

Det förväntas att folk från alla möjliga världshörn ska direkt kunna göra allt detta och leva i fred. Utöver detta måste man också hitta på ett sätt att hantera allas egon - it's show biz, glöm inte det!


Vårt hotell i Corralejo var inget undantag. Det var inte mitt första hotell, så jag visste vad jag kunde förvänta mig. Förre Corralejo hade jag jobbat en hel säsong i Cap Salou med en chef som inte kunde någonting annat än att skrika och hota för att inte nämna resten. Jag kunde trots allt detta inte förvänta mig det jag skulle snart uppleva.


Det började redan på flygplatsen. Någon från företaget skulle hämta mig och köra mig till hotellet, cirka en timmes resa norrut. Jag landade strax efter lunch och väntade på den avtalade platsen men där fanns ingen. Timmarna gick och ingen kom för att hämta mig. Jag var vrålhungrig, trött som fan av en lång bussresa och två flygplan sedan kl 05:00 och hade inget batteri i min telefon. Utöver var jag rätt irriterad på en brittisk kvinna som satt bara ett par meter ifrån mig, som försökte prata spanska med någon i telefonen. Jag vet att det kan vara svårt att lära sig nya språk, men hennes otroligt starka dialekt och fattig ordförråd var fruktansvärt irriterande.


När hon äntligen la på - mer än 2 timmar efter att jag hade kommit - tittade hon på mig och kom fram: « Hi! I'm Susan! How are you? I'm here to pick you up! Is that all the luggage you have? Let's go... » Med detta sagt började hon att gå mot utgången. Perfekt! En idiot som regionchef!


Jag kom till hotellet och träffade Sam. Eftersom ingen i teamet gillade honom skickade de honom för att ta emot mig på hans lediga kväll. Detta innebar även att han kom att vara den som visade mig runt och presenterade mig för alla. Vid detta skede hade Sam inga vänner i teamet. Jag fick bli den första då, helt omedvetet av vad läget var. Jag fick också dela rum med honom eftersom ingen annan ville spendera någon tid med honom.


Det visade sig att han var en helt vanlig människa och det är därför vi är vänner än idag. Det var också därför ingen gillade honom. "Normala" människor är som freaks i denna bransch.


Efter middagen visade Sam mig våra rum bakom scenen, presenterade mig för alla servitörer, barpersonal och mina arbetskollegor. Allt var underbart, hittills det bästa hotellet jag hade varit på! Det enda som fanns kvar var att träffa Märta som satt i ljud- och ljustugan ovanför showrummet. Ikväll skulle visas en externt anlitat show, därför kunde teamet ha sin bästa dansare där uppe istället för på scenen. Vi gick dit eftersom det är den bästa platsen för att titta på en show samt för att jag skulle lära mig hur man jobbar med ljud och ljus på scenen.


Vi kom för sent, showen hade redan börjat och vi satt därför på bänken precis bredvid samt bakom ljud- och ljusstugan. Därifrån såg man både scenen och stugan där Märta jobbade den kvällen. Jag minns knappast någonting om showen. Allt jag minns från den kvällen var den blondin som var där inne och jobbade hårt för att leverera bra ljud och ljus. Jag vet helt ärligt inte vad det var jag fastnade för, men under nästan två timmar kunde jag inte släppa blicken från hennes långa blonda hår och perfekt kurviga kropp. Okej, när jag beskriver det på det viset verkar det som att jag vet trots allt vad var det som höll fast min blick.


Men det fanns någonting annat. Jag brukar inte reagera så här. Det fanns något som jag inte riktigt kan sätta mitt finger på. Mer än fysisk attraktion, detta var en annan slags kraft. Under nästan två timmar kunde jag inte sluta fundera på vem hon var? Var kom hon ifrån? Hur var hennes personlighet? Var hon snäll eller sur? Var hon singel? Var hon glad? Hur såg hon ut? Just det, hur såg hon ut egentligen? För att under hela showen hade hon full uppmärksamhet på scenen vilket betyder att hon hade ryggen vänd mot oss hela tiden.

Bara i slutet av showen skulle vi kunna träffas. Sam gick ner och drack lite, jag var på egen hand nu eftersom jag redan visste vägen. Jag försökte också gå ner, fast väldigt långsamt för att försöka få henne att titta på mig. Plötsligt hände det! Hon började släcka utrustningen vilket betydde att hon måste vända sig åt sidan och då!... då såg hon mig... jag sa « Hi! » och hon svarade « Hi, hi! » med det vackraste leende någonsin.


Jag var kär och detta var början på en 6-årig period som skulle sätta djupa spår i mitt liv...

En Gudrun i mitt hjärta, en Gudrun i min hjärna, en Gudrun i min själ

Det är sent på natten juldagen 2015 och jag sitter i en helt ny skön Ikea-säng som jag köpte för knappt tre månader sedan. Själva sängen är så pass stor att den nästan tar hela ytan i sovrummet. En annan sak som också tar nästan hela ytan i sovrummet är mina tankar och känslor. Ännu idag kan jag inte sortera dem ordentligt.



Ångest, panik, sorg, desperation, ilska, bitterhet... kan jag möjligtvis glömma något? "What the fuck just happened??" - tänker jag medan jag går genom mitt Facebook-flöde. Jag går igenom det men jag ser ingenting. Jag tänker inte ens på vad jag gör. Jag vet inte ens vad jag ska göra. Har detta precis hänt? Jag vill få någon normalitet tillbaka och bestämmer mig för att lägga ner telefonen och försöka sova lite.



Hur kunde hon? Efter allt jag gjorde! Jag lämnade allt för henne och våra barn! Ett jobberbjudande i Dominikanska Republiken, ett dåvarande jobb på Fuerteventura, målet att flytta till Storbritannien, flytta till ett land där jag inte visste någonting om förutom att huvudstaden är Stockholm, sedan finns det Göteborg och Malmö som har det mest kända svenska fotbollslaget utomlands; Abba, Ikea och Roxette. That's it! Jag visste ingenting annat!



Jag hade ingen aning om Jantelagen, jag hade ingen aning om de olika nazistiska rörelserna, jag hade ingen aning om främlingsfientligheten som är så stark, jag hade ingen aning om Småland, hur det såg ut, hur det var, hur det var att bo där, jag kunde ingenting av språket, traditioner, systemet, NADA!

Jag äter färdigt min hotellfrukost som jag gjort varje dag de senaste två åren. Jag missar inte en hotellfrukost för någonting i denna värld. Är du bakis? Det är det bästa! Är du trött? Det är som att födas igen! Är du bara "normal"? Passar strålande! Det kan helt enkelt aldrig bli fel! Jag äter och går tillbaka till mitt sovrum som planerat; dags att borsta tänderna och gå till jobbet. En ny härlig dag i Corralejo väntar på mig, det finns massor med sportaktiviteter för mig att arrangera och slutföra. Livet är härligt på Fuerteventura.


Märta kom inte med mig. Märta äter sällan frukost. Hennes frukost blir istället ett par cigarretter och Vodka Red Bull. Fast idag blev det lite annorlunda. Jag kommer in i sovrummet och bemöts av en fruktansvärd situation. Någonting jag hade aldrig sett. Märta sitter i soffan med fötterna på soffan, med huvudet mellan sina böjda knän och händerna i håret. Hon gråter. Hon gråter så att jag blir rädd! Dagen innan hade vi gått in ett apotek och köpte en graviditetstest och kom i överens att hon skulle göra den första sak på morgonen. Hon hade gjort det nu. Det blev positivt.


Jag minns hur universum stannade där och då. Våra liv förändrades radikalt. För evigt. Ett krig som jag aldrig hade kunnat föreställa mig var på väg in.


Jag känner hur känslan av panikångest fyller upp mitt bröst och jag vaknar i min Ikea-säng mitt i det mörka Småland. Det hade inte ens gått 15 minuter. Detta skulle bli en tuff natt...

En riktigt usel julklapp

Hur många av oss har någonsin fått en usel julklapp? De flesta om inte alla, det är jag säker på. Jag hade på något sätt lyckats att mer eller mindre komma undan från det. Visst hade jag fått sockar och kalsonger av min farmor, visst hade jag fått en usel tröja när allt jag ville var Lego, men det var ändå ingenting så pass uselt att det skulle sätta spår i mitt liv!


Vid 31 års ålder fick jag veta vad en riktigt usel julklapp är. Äntligen hade det hänt. Juldagen hade börjat med solsken och en ganska blå himmel. Julafton hade varit riktigt bra och mysig. Den hade gett mig hopp. Hopp om att det som hade skett de sista månaderna nu var på väg bort. Hopp om att jag äntligen skulle ha ett helt vanligt tråkig "svenne"- liv som jag alltid hade drömt om - även innan jag flyttade hit 2010 och ens visste hur svenskarna levde sina liv.


Som vanligt är jag den andra som vaknar. Min yngsta son Markus vaknar kring 5:30, nästan som en klocka. Som konsekvens måste jag upp också för att ta hand om honom. Det är början på mina dagar sedan några månader nu. Jag tar upp ungen medan sambon vilar upp sig från sitt svaga hälsotillstånd. Jag förbereder frukosten åt alla utom mig själv. Det är en vana som jag fick från min mamma: gör allt åt alla först och ta hand om dig själv sist.


Julgranen står fortfarande lika magisk trots att det finns gott om dagsljus i vardagsrummet. Jag leker med Markus när Ernst, min äldste, kommer nedför trapporna. « Bom dia pappa » - säger han med en fortfarande hes röst - han hade precis vaknat - medan han höll sin nya gosedjur, som Sam hade gett honom natten före, nära sig.


Snart skulle även vår gäst Sam, en holländare uppvuxen i Belgien som vi hade nöjet att jobba med i Spanien, som numera bor och jobbar i Köpenhamn, vakna och umgås med mig och barnen. Han skulle tillbaka idag, strax efter lunchtid. Jag passar på att ta hand om tvätten. Dags att vika kläderna och ta upp dem till sovrummen. När jag äntligen kommer till vårt sovrum ser jag en kämpande Märta med rött ansikte, en hand i bröstet och en annan i ett hård grepp om kudden. Hon ser mig och börjar att gråta. En ny panikångestattack hade anfallit efter några dagar av fred.


« Kom igen Märta, andas, jag vet att du kan! » - jag skyndar mig fram för att hjälpa henne att sätta sig så att hon skulle kunna andas bättre « Nej! Det är inte värt det! Lämna mig i fred, lämna mig ensam... Bara låt mig dö... » säger hon desperat. Jag kan möjligtvis inte förklara hur dessa ord gör ont att höra. Jag hinner känner alla möjliga sårande känslor i en endaste millisekund. Med dessa ord lika tunga och varma som Kebnekaise i mitt hjärta säger jag direkt nästan med en arg ton « Nej!! Tänk inte på det! Det är inte det du behöver och förtjänar och du vet det! » medan jag lyfte henne.

Under nästan 20 minuter försökte jag hjälpa henne att återta kontrollen över sin andning men det blev tyvärr bara värre. Märta börjar nu att skaka och snart börjar hennes läppar att bli mörka. Jag vet att det är Juldagen men jag har inget val: jag ringer 112! På andra sida luren fanns en bitter och tveksam sjuksköterska som inte köpte ett enda ord av min detaljerade beskrivning. Jag försöker behålla lugnet och förklara civiliserat att det går inte att prata med Märta eftersom hon inte kan andas och därmed inte kan prata! Hon nekar mig en ambulans med en sarkastisk ton i rösten. Jag exploderar: På självaste juldagen står jag i mitt sovrum med kvinnan jag älskar till döds liggande i sängen på väg att kvävas till döds och jag skriker hatfulla och desperata grejer i telefonen som en galning. Snart tittar jag direkt på telefonens skärm medan jag skriker och trycker på röda knappen.

"Det är kört!!" - tänker jag. Jag går ner av instinkt men har ingen plan, jag vet inte vad jag ska göra. Hon kommer att dö, jag hör hur hon skakar och börjar att kvävas. Jag ringer 112 igen. Denna gång är jag inte lika trevlig och kräver en ambulans, annars... Det är en annan sjuksköterska nu och hon skickar en ambulans direkt. Mitt första samtal måste säkerligen ha blivit känt på centralen. Jag går upp igen och försöker hålla Märta vid liv så gott det går tills ambulansen kommer.


Några timmar senare sover hon i en säng på sjukhuset efter att hon fått medicin och fått prata med läkaren. Det är mörkt i rummet och jag har Markus i min famn. Jag sitter i en rullstol och svänger fram och tillbaka så att även han kan sova. Så mycket går i mitt huvud nu. Vilken Juldag... Snart skulle det bli dags att komma hem till Ernst och Sam. Stackars Sam, han hade planerat vara hemma redan nu, vad han måste gå igenom...


Äntligen! Barnen sover, Sam har redan kommit hem och vi ska ha vårt kvällsfika i ett försök att återuppta normalitet. Försök bara... det börjar igen... denna gång annorlunda. Efter en kort panikångestattack börjar Märta gråta. Hon gråter som ett litet borttappat barn, med snor, rinnande tårar och allt möjligt.
- Vad är det? Älskling? Snälla berätta! Det gör så ont att se dig så här...
- Jag är rädd för din reaktion...
- Men älskling, du måste berätta! Du måste få det ur ditt system! Varför är du så rädd för mig? Är jag så pass hemsk?
- Jag... jag är rädd för... att... vi kan inte fortsätta vara i ett förhållande!...

Sex år... 2 barn... ett hus... puff!

God Jul!