Maktdemonstrationer del 1

Många kan tro att det finns många anledningar varför en skulle utöva en maktdemonstration. Det är inte sant. Det finns bara en:

Man är rädd för vad som kommer att hända och vill i ett desperata försök visa den andra vad den kan göra om det inte går som man vill.

Märta är rädd. Mycket rädd. Hon har många anledningar att vara. Hon har sabbat upp. Rejält! Jag kommer inte att prata om det idag. Jag ska berätta istället om hennes senaste maktdemonstration.

Veckan har varit hård men produktivt. Som alltid är jag den första att vakna upp, mellan kl 4:45 och kl 5:00. Jag måste börja jobba tidigare för att jobba över eftersom jag inte kan stanna efter kl 16:30 på jobbet. Anledningen är för att jag vill spendera så mycket tid det går med mina barn utan att det ska påverka min inkomst så att jag ska kunna flytta ut. "Och varför måste du jobba över" - frågar ni? För att inte allt för länge sedan var jag tvungen att vara frånvaro från jobbet för att hjälpa Märta att göra allt. Jag ska inte prata om det idag.

Jag är trött men har gott humör. Har precis fikat med mina arbetskollegor och inom en timme ska jag ta bussen hemma. Solen skiner ute och himlen är så blått att det går inte att komma ihåg när var det sist vi hade sett den. Allt pekar åt en fantastisk helg med mina barn.

"Det kommer att bli toppen" - tänkt jag medan jag maskade i den sista timme.

Det kommer inte.

Jag får ett sms.

Det är Märta. Jag suckar. Jag öppnar.

"Hej, vi är hos min mamma och vi kommer att sova där inatt."

...

What?

Nej... hon kan inte... Hon gjorde vad?? Jag läser igen:

"Hej, vi är hos min mamma och vi kommer att sova där inatt."

FAN!

Inom en tiondedel av en tiondedel av en sekund hinner jag att känna upprör, skräck, sorg... jag är ett vrak. Instinktivt svarar jag:

"Vad?"

Det går en minut utan att får ett svar. En minut som känns som ett livstid. Jag skickar ett till sms:

"Alltså... du frågar inte ens? Du bara bestämmer?! Fullmäktige??"

Inget svar.

"Jag får inte ens chans att säga hej då till mina barn?!"

Inget svar. Tålamodet blir hårfin, jag sitter i ett öppet kontorslandskap och är säkerligen jätte röd i ansiktet med alla möjliga vener väl synliga av all ilska jag känner.


"Jag ska ta barnen och sticka iväg till mina föräldrar och berättar bara när jag är där och stannar flera dagar. Vad tycker du om det? Är det schysst?"

Inget svar.

"Fortsätt att ignorera mig. Rätt väg att gå! Verkligen!!"

En halv timme senare:

"Förlåt. Ska vi komma hem då? Kan vi ta om detta så det blir bättre den här gången?? Är det ok att dom sover över hos sin mormor inatt?!?"

Jag vill explodera!! Jag vill skrika!! Jag vill sönderslår allting och alla som är i mitt syne. Jag kan tyvärr inte och reagerar inte på ett synligt sätt. Samma sak kan inte sägas om vad som händer inombords. 

"Detta är exakt vad hon vill" - tänkte jag.

Märta är så: Hon gör saker som hon vill, när hon vill, hur hon vill, utan att fråga någon överhuvudtaget om det är OK. Hon vill jo, varför ska hon inte kunna, eller? Om någon säger emot då blir hon upprörd och gnäller på att hon får aldrig göra vad hon vill.

Sedan hon gjorde slut i julas blev det betydligt värre. Bland alla anledningar om varför hon gjorde slut med mig finns den "Du bromsar mig, jag kan inte vara den jag vill bli med dig! Du låter mig aldrig göra något!". Sedan har vi hennes mamma! Om jag säger att jag vill vara med mina barn (när dom är hos henne) då börjar hon att gnälla över att jag vill inte att hon ska träffa dom. Mer än det, hon säger till sina andra barnbarn att jag är elak mot henne och vill inte att mina barn ska vara med mormor. Mer än det, hon ringer till övriga familj och vänner och spy samma galla!

Har tappat räkningen åt hur många gånger detta har hänt i dessa knappt 6 år! Varje gång det händer börjar båda mamma och mormor att lipa och börjar kasta ut pärlor som:

"Nä men vännen, jag tycker så mycket om att vara med dig, jag vill inte att du ska gå! Men pappa vill att du ska gå hem, så du måste gå hem"

"Men gubben, det är ok, vi frågar pappa sen om du kan komma tillbaka, hoppas att han låter, ok?"

Har även tappat räkningen åt alla dess varianter...

Jag svarar:

"Vilken hycklare du är!!! VAD F-A-N SKA JAG SÄGA NU??? Ni har redan sagt till barnen att de ska sova där, du hade TYDLIGEN redan förberett detta eftersom barn behöver packa för att sova över, Erik är redan förväntansfull, ska jag säga nej???? Så att pappan blir - IGEN - den ondskefulla jävel???"

Det blir mycket tjafs via sms därefter tills jag somnar redan efter midnatt. Jag ringer polisen för att anmäla henne för människorov men det går inte eftersom vi har fortfarande inte gjort ett vårdnadsavtal. Då blir det inget brott. Efter avtalet är färdigt och underskriven, då blir det ett brott. Jag går bananas! Jag ringer socialjouren i kommunen. Det går inte att göra mer än att notera min berättelse och lämna den till den handläggare som håller på att utreda min orosanmälan.

Jag kan inte få ro. Jag har tappat mitt lugn. Jag har tappat min själ. Jag har tappat mitt hjärta. Jag har ett svart håll i den platsen istället. Jag har ett svart håll i min själ. Hela jag är ett fruktansvärt jävligt stort svart håll! Jag gråter, jag skriker... Jag är inte jag längre... Dom har tagit hela mig och använder min kropp som bankett meny. Min själ får blir underhåll på scenen...

Solen stiger upp och jag vaknar. "Var är dom?" - tänker jag.

Dom är inte...

Kontroll... jag måste återuppta kontroll! Jag kan inte låta de vinna! Jag kan inte låta de göra detta med mig! Jag äter frukost, jag rakar mig under armarna, jag duschar och spelar dataspel. Att skjuta och slår sönder aliens kommer att hålla mitt huvud friskare. Jag får ett sms.

"Vi kommer hem i eftermiddag. Går det bra/är det ok för dig?"

"PUTA QUE PARIU!!!!", tänker jag. Har aldrig hatat någon så mycket som nu. En till falsk fråga som dagen innan. Om jag säger nej.... jag svarar likadan. Det blir tjafs igen. Jag slutar svara...

Jag fortsätter att spela. Klockan är mycket nu... hon är strax 13:00. Jag börjar förbereda mat. Den matten som hade blivit min middag med mina barn. Jag mikrar den. Here we go again... Jag får panik. Jag gråter. Jag skriker. Jag slår på köksbordet med min knytnäve. Jag kan knappt äta. Jag ringer socialjouren igen. Samma sak... Jag orkar inte mer... jag vill ha mina barn!! Jag vill ha min själ tillbaka!! Jag vill göra slut på allt...

Jag ringer Viktoria. Hon har alltid varit en fantastisk vän. Underbar människa. Hon svarar inte. Desperationen växer. Hon ringer tillbaka. Jag gråter och berättar vad som hade hänt. Hon kommer och hämtar mig och vi spenderar hela eftermiddagen hos henne. Hennes man har intressant nog gått igenom exakt samma sak för 30 år sedan. Vi utbyter erfarenheter och jag får lätta upp mitt hjärta.

Jag får sms.

"Hej, Lalle kanske kommer förbi ikväll om det är ok för dig?"

VAD? MEN VA' FAAN!!??

Det är en talang som Märta har detta av att aldrig sluta förvåna och nå en ny botten nivå. Nu vill hon ta hem sitt ex. Just idag! Just efter allt detta!!

"Han är inte välkommen i mitt hus. Jag vet inte vad du håller på med helt ärligt. Varför ska han komma? Du tänker inte på barnens bästa! Du testar mina gränser..."

"Vill bara träffa en kompis..."

"Jag har redan svarat. Nu bestäm du hur du vill. Återigen, du tänker inte på barnens bästa. Du tänker bara på ditt eget bästa, precis som du säger hela tiden..."

"Var har du lagt alla mina kläder????"

Oj då... så hon är hemma? Faktaruta: jag tog bort alla hennes kläder från MIN säng och la de på soffan på kontoret. Ska man bedöma efter hennes svar kan man väldigt lätt se hennes prioriteringar...

Jag kom hem och gav en jätte gosig kram till mina två barn. Dom höll på att äta middag, mamma köpte pizza och godis. Jag var inte bjuden. Efter kramen gick jag uppe till lekrummet och försökte lugna ner mig. Jag börjar att bygga upp en tågbana för att leka och umgås med mina barn den lilla tid som fanns kvar av dagen.

Hon låter inte dom komma till mig. Det finns en annan runda med mat. Och nu finns det blåbär dessert! Och nu finns det godis!! Och nu ska vi alla duscha!! Markus, min yngsta försöker att krypa upp till mig och skriker efter mig men hon kommer och hämta honom två gånger. Han skriker och gråter...

Där uppe, dör jag...

Till slut är duschen färdig. Barnen är trötta och börjar att bli trotsiga. Min tågbana är tom... Barnen trotsar med mamma. Hon suckar och skriker "Vad jobbigt!! Gå upp till pappa, nu!!"

Återigen, pappan blir barnens bestraffning... Dom kommer visst. Dom kommer till mig men dom vill inte leka med mig. Jag måste jonglera med allt jag kan för att kunna dra upp stämningen. Mitt i all vrede jag kände inombords skickar jag ett sms:

"Jag vill inte att du ska sova över hemma" - Jag ångrar mig direkt: "SHIT! Hon kommer att använda detta mot mig, hon kommer att hävda att jag inte vill att hon ska vara med barnen, att jag inte vill att barnen inte ska vara med sin mamma!" Jag skickar ny sms:

"Nej. Stanna gärna"

Det blir tjafs igen! Hon hävdar att hon inte förstår... Hon kommer uppe och börjar att tjafsa. Jag säger att jag vill inte prata med henne, vi kan kommunicera via sms istället. Hon ignorerar mig och fortsätter. Jag upprepar flera gånger att jag vill inte prata med henne, vi kan kommunicera via sms istället. Hon ignorerar mig och börja att tjafsa ännu högre. Jag tar upp telefonen och börjar att spela in. Hon slutar direkt och går ner. Hon börjar att packa och spela offer. Hon säger hej då till barnen säkerligen 7 eller 8 gånger och säger till Ernst, den äldsta, att jag inte vill att mamma ska vara hemma och därför ska mamma sova över hos en kompis...

Jag blundar hård... Jag hatar henne... strax efter när det blir dags att natta Ernst blir han plötsligt jätte ledsen. Jag vill ha mamma... han ser mig att skriva i telefonen och frågar vad jag gör. Det är lika bra att jag berättar, tänkte jag.

- Jag uppdaterar en köplista av grejer jag ska köpa när jag flyttar ut till ett eget hem.
- Ett eget hem?
- Ja, pappa ska snart flytta och bo själv. Vill du komma och besöka mig?
- Nej... jag vill inte bo med dig... bara med mamma, Markus och mormor. Inte dig. Aldrig...

Sweet dreams...