It was just a reflector...

Alone in the darkness,
a darkness of white.
We fell in love,
alone on a stage,
in the reflective age.

Entre la nuit, la nuit et l'aurore.
Entre le royaume des vivants et des morts.

If this is heaven,
I don't know what it's for.
If I can't find you there,
I don't care.

I thought I found a way to enter;
it was just a reflector. (Just a reflector)
I thought I found the connector;
it was just a reflector. (Just a reflector)

Now the signals we send
are deflected again.
We're so connected,
but are we even friends?

We fell in love when I was 19,
and now we're staring at a screen.

Entre la nuit, la nuit et l'aurore.
Entre le royaume des vivants et des morts.

If this is heaven,
I need something more.
Just a place to be alone,
cause you're my home.

I thought I found a way to enter;
it was just a reflector. (Just a reflector)
I thought I found the connector;
it was just a reflector. (Just a reflector)
Just a reflector.

It's just a reflector, just a reflector.
It's just a reflector, just a reflector.
Just a reflector, reflector.

Just a reflector...

Just a reflection of a reflection
of a reflection of a reflection of a reflection (ah!),
but I see you on the other side.
We all got things to hide.

Just a reflection of a reflection
of a reflection of a reflection of a reflection (ah!),
but I see you on the other side.
We all got things to hide.

Our song it skips
on little silver disks.
Our love is plastic,
and they break it to bits.

I want to break free,
but will they break me
down, down down,
don't mess around.

I thought I found a way to enter;
it was just a reflector. (Just a reflector)
I thought I found the connector;
it was just a reflector. (Just a reflector)

It's just a reflector.

Thought you were praying to the resurrector;
turns out it was just a reflector. (Just a reflector)
Thought you were praying to the resurrector;
turns out it was just a reflector. (Just a reflector)
Thought you were praying to the resurrector;
turns out it was just a reflector. (Just a reflector)

Just a reflector...
Just a reflector...
Just a reflector...

But I see you on the other side.

Just a reflector.

(Ah!)

But I see you on the other side. (Reflector)
We all got things to hide. (Reflector)

Just a reflector.

But I see you on the other side!

Maktdemonstrationer del 1

Många kan tro att det finns många anledningar varför en skulle utöva en maktdemonstration. Det är inte sant. Det finns bara en:

Man är rädd för vad som kommer att hända och vill i ett desperata försök visa den andra vad den kan göra om det inte går som man vill.

Märta är rädd. Mycket rädd. Hon har många anledningar att vara. Hon har sabbat upp. Rejält! Jag kommer inte att prata om det idag. Jag ska berätta istället om hennes senaste maktdemonstration.

Veckan har varit hård men produktivt. Som alltid är jag den första att vakna upp, mellan kl 4:45 och kl 5:00. Jag måste börja jobba tidigare för att jobba över eftersom jag inte kan stanna efter kl 16:30 på jobbet. Anledningen är för att jag vill spendera så mycket tid det går med mina barn utan att det ska påverka min inkomst så att jag ska kunna flytta ut. "Och varför måste du jobba över" - frågar ni? För att inte allt för länge sedan var jag tvungen att vara frånvaro från jobbet för att hjälpa Märta att göra allt. Jag ska inte prata om det idag.

Jag är trött men har gott humör. Har precis fikat med mina arbetskollegor och inom en timme ska jag ta bussen hemma. Solen skiner ute och himlen är så blått att det går inte att komma ihåg när var det sist vi hade sett den. Allt pekar åt en fantastisk helg med mina barn.

"Det kommer att bli toppen" - tänkt jag medan jag maskade i den sista timme.

Det kommer inte.

Jag får ett sms.

Det är Märta. Jag suckar. Jag öppnar.

"Hej, vi är hos min mamma och vi kommer att sova där inatt."

...

What?

Nej... hon kan inte... Hon gjorde vad?? Jag läser igen:

"Hej, vi är hos min mamma och vi kommer att sova där inatt."

FAN!

Inom en tiondedel av en tiondedel av en sekund hinner jag att känna upprör, skräck, sorg... jag är ett vrak. Instinktivt svarar jag:

"Vad?"

Det går en minut utan att får ett svar. En minut som känns som ett livstid. Jag skickar ett till sms:

"Alltså... du frågar inte ens? Du bara bestämmer?! Fullmäktige??"

Inget svar.

"Jag får inte ens chans att säga hej då till mina barn?!"

Inget svar. Tålamodet blir hårfin, jag sitter i ett öppet kontorslandskap och är säkerligen jätte röd i ansiktet med alla möjliga vener väl synliga av all ilska jag känner.


"Jag ska ta barnen och sticka iväg till mina föräldrar och berättar bara när jag är där och stannar flera dagar. Vad tycker du om det? Är det schysst?"

Inget svar.

"Fortsätt att ignorera mig. Rätt väg att gå! Verkligen!!"

En halv timme senare:

"Förlåt. Ska vi komma hem då? Kan vi ta om detta så det blir bättre den här gången?? Är det ok att dom sover över hos sin mormor inatt?!?"

Jag vill explodera!! Jag vill skrika!! Jag vill sönderslår allting och alla som är i mitt syne. Jag kan tyvärr inte och reagerar inte på ett synligt sätt. Samma sak kan inte sägas om vad som händer inombords. 

"Detta är exakt vad hon vill" - tänkte jag.

Märta är så: Hon gör saker som hon vill, när hon vill, hur hon vill, utan att fråga någon överhuvudtaget om det är OK. Hon vill jo, varför ska hon inte kunna, eller? Om någon säger emot då blir hon upprörd och gnäller på att hon får aldrig göra vad hon vill.

Sedan hon gjorde slut i julas blev det betydligt värre. Bland alla anledningar om varför hon gjorde slut med mig finns den "Du bromsar mig, jag kan inte vara den jag vill bli med dig! Du låter mig aldrig göra något!". Sedan har vi hennes mamma! Om jag säger att jag vill vara med mina barn (när dom är hos henne) då börjar hon att gnälla över att jag vill inte att hon ska träffa dom. Mer än det, hon säger till sina andra barnbarn att jag är elak mot henne och vill inte att mina barn ska vara med mormor. Mer än det, hon ringer till övriga familj och vänner och spy samma galla!

Har tappat räkningen åt hur många gånger detta har hänt i dessa knappt 6 år! Varje gång det händer börjar båda mamma och mormor att lipa och börjar kasta ut pärlor som:

"Nä men vännen, jag tycker så mycket om att vara med dig, jag vill inte att du ska gå! Men pappa vill att du ska gå hem, så du måste gå hem"

"Men gubben, det är ok, vi frågar pappa sen om du kan komma tillbaka, hoppas att han låter, ok?"

Har även tappat räkningen åt alla dess varianter...

Jag svarar:

"Vilken hycklare du är!!! VAD F-A-N SKA JAG SÄGA NU??? Ni har redan sagt till barnen att de ska sova där, du hade TYDLIGEN redan förberett detta eftersom barn behöver packa för att sova över, Erik är redan förväntansfull, ska jag säga nej???? Så att pappan blir - IGEN - den ondskefulla jävel???"

Det blir mycket tjafs via sms därefter tills jag somnar redan efter midnatt. Jag ringer polisen för att anmäla henne för människorov men det går inte eftersom vi har fortfarande inte gjort ett vårdnadsavtal. Då blir det inget brott. Efter avtalet är färdigt och underskriven, då blir det ett brott. Jag går bananas! Jag ringer socialjouren i kommunen. Det går inte att göra mer än att notera min berättelse och lämna den till den handläggare som håller på att utreda min orosanmälan.

Jag kan inte få ro. Jag har tappat mitt lugn. Jag har tappat min själ. Jag har tappat mitt hjärta. Jag har ett svart håll i den platsen istället. Jag har ett svart håll i min själ. Hela jag är ett fruktansvärt jävligt stort svart håll! Jag gråter, jag skriker... Jag är inte jag längre... Dom har tagit hela mig och använder min kropp som bankett meny. Min själ får blir underhåll på scenen...

Solen stiger upp och jag vaknar. "Var är dom?" - tänker jag.

Dom är inte...

Kontroll... jag måste återuppta kontroll! Jag kan inte låta de vinna! Jag kan inte låta de göra detta med mig! Jag äter frukost, jag rakar mig under armarna, jag duschar och spelar dataspel. Att skjuta och slår sönder aliens kommer att hålla mitt huvud friskare. Jag får ett sms.

"Vi kommer hem i eftermiddag. Går det bra/är det ok för dig?"

"PUTA QUE PARIU!!!!", tänker jag. Har aldrig hatat någon så mycket som nu. En till falsk fråga som dagen innan. Om jag säger nej.... jag svarar likadan. Det blir tjafs igen. Jag slutar svara...

Jag fortsätter att spela. Klockan är mycket nu... hon är strax 13:00. Jag börjar förbereda mat. Den matten som hade blivit min middag med mina barn. Jag mikrar den. Here we go again... Jag får panik. Jag gråter. Jag skriker. Jag slår på köksbordet med min knytnäve. Jag kan knappt äta. Jag ringer socialjouren igen. Samma sak... Jag orkar inte mer... jag vill ha mina barn!! Jag vill ha min själ tillbaka!! Jag vill göra slut på allt...

Jag ringer Viktoria. Hon har alltid varit en fantastisk vän. Underbar människa. Hon svarar inte. Desperationen växer. Hon ringer tillbaka. Jag gråter och berättar vad som hade hänt. Hon kommer och hämtar mig och vi spenderar hela eftermiddagen hos henne. Hennes man har intressant nog gått igenom exakt samma sak för 30 år sedan. Vi utbyter erfarenheter och jag får lätta upp mitt hjärta.

Jag får sms.

"Hej, Lalle kanske kommer förbi ikväll om det är ok för dig?"

VAD? MEN VA' FAAN!!??

Det är en talang som Märta har detta av att aldrig sluta förvåna och nå en ny botten nivå. Nu vill hon ta hem sitt ex. Just idag! Just efter allt detta!!

"Han är inte välkommen i mitt hus. Jag vet inte vad du håller på med helt ärligt. Varför ska han komma? Du tänker inte på barnens bästa! Du testar mina gränser..."

"Vill bara träffa en kompis..."

"Jag har redan svarat. Nu bestäm du hur du vill. Återigen, du tänker inte på barnens bästa. Du tänker bara på ditt eget bästa, precis som du säger hela tiden..."

"Var har du lagt alla mina kläder????"

Oj då... så hon är hemma? Faktaruta: jag tog bort alla hennes kläder från MIN säng och la de på soffan på kontoret. Ska man bedöma efter hennes svar kan man väldigt lätt se hennes prioriteringar...

Jag kom hem och gav en jätte gosig kram till mina två barn. Dom höll på att äta middag, mamma köpte pizza och godis. Jag var inte bjuden. Efter kramen gick jag uppe till lekrummet och försökte lugna ner mig. Jag börjar att bygga upp en tågbana för att leka och umgås med mina barn den lilla tid som fanns kvar av dagen.

Hon låter inte dom komma till mig. Det finns en annan runda med mat. Och nu finns det blåbär dessert! Och nu finns det godis!! Och nu ska vi alla duscha!! Markus, min yngsta försöker att krypa upp till mig och skriker efter mig men hon kommer och hämta honom två gånger. Han skriker och gråter...

Där uppe, dör jag...

Till slut är duschen färdig. Barnen är trötta och börjar att bli trotsiga. Min tågbana är tom... Barnen trotsar med mamma. Hon suckar och skriker "Vad jobbigt!! Gå upp till pappa, nu!!"

Återigen, pappan blir barnens bestraffning... Dom kommer visst. Dom kommer till mig men dom vill inte leka med mig. Jag måste jonglera med allt jag kan för att kunna dra upp stämningen. Mitt i all vrede jag kände inombords skickar jag ett sms:

"Jag vill inte att du ska sova över hemma" - Jag ångrar mig direkt: "SHIT! Hon kommer att använda detta mot mig, hon kommer att hävda att jag inte vill att hon ska vara med barnen, att jag inte vill att barnen inte ska vara med sin mamma!" Jag skickar ny sms:

"Nej. Stanna gärna"

Det blir tjafs igen! Hon hävdar att hon inte förstår... Hon kommer uppe och börjar att tjafsa. Jag säger att jag vill inte prata med henne, vi kan kommunicera via sms istället. Hon ignorerar mig och fortsätter. Jag upprepar flera gånger att jag vill inte prata med henne, vi kan kommunicera via sms istället. Hon ignorerar mig och börja att tjafsa ännu högre. Jag tar upp telefonen och börjar att spela in. Hon slutar direkt och går ner. Hon börjar att packa och spela offer. Hon säger hej då till barnen säkerligen 7 eller 8 gånger och säger till Ernst, den äldsta, att jag inte vill att mamma ska vara hemma och därför ska mamma sova över hos en kompis...

Jag blundar hård... Jag hatar henne... strax efter när det blir dags att natta Ernst blir han plötsligt jätte ledsen. Jag vill ha mamma... han ser mig att skriva i telefonen och frågar vad jag gör. Det är lika bra att jag berättar, tänkte jag.

- Jag uppdaterar en köplista av grejer jag ska köpa när jag flyttar ut till ett eget hem.
- Ett eget hem?
- Ja, pappa ska snart flytta och bo själv. Vill du komma och besöka mig?
- Nej... jag vill inte bo med dig... bara med mamma, Markus och mormor. Inte dig. Aldrig...

Sweet dreams...

Instruktionsbok om att slå sönder någon annans liv utan att kriga 1

Att vara tvungen att leva med sitt ex under obestämd tid på grund av en bostadsbrist kan vara väldigt olika beror från fall till fall. I mitt fall är det ren tortyr. Nej,det är inte överdrift eller metafor utan verkligen rena rama psykologisk tortyr. Svårt att svälja att denna som har bott med i mer än 6 år har förvandlats till ett manipulativ, kallhjärtat och cynisk monster! Mycket mer än svårt att svälja är att se och uppleva varje enda dag utan att kunna reagera för att inte göra situationen ännu värre eftersom det svävar i luften ett aldrig uttalat hot mot mig.
Svårt är bara förnamnet för att beskriva situationen. Det är för jävligt! Det finns inte tillräcklig starka ord i det svenska språket som kan användas!



Efter all kamp jag har kämpat igenom, efter alla slag jag har slagit, efter allt jag har gjort för att kunna bygga upp ett Hem – inte en byggnad utan ett Hem, på riktigt, med hjärta, mål, syfte och själ!! – är det ren tortyr att se hur mina egna barn – som jag har kämpat så mycket för – inte ens vill hälsa på längre. Hur de inte längre söker kontakt. Hur de inte längre bryr sig om pappan. Pappan har blivit den där snubben som kommer hem på kvällen för att laga mat, tvätta, städa och eventuellt natta.

Pappan är inte med mer än två eller tre timmar per dag. Om inte mamma får nog av barnen och då skickar hon barnen till pappa som straff för att de inte har sköt sig!

Jag lever självaste definitionen av ordet psykopat! Jag bor med en psykopat!! Hon vet exakt hur hon ska vända mina barn mot mig! Inte med direkta och konkreta ord, för det kommer inte att spela i hennes fördel utan med baklänges psykologi! Just när jag kommer måste det alltid vara dags för tänd brasan, tecknat på tv och ligga under täcket i soffan. Helst med godis... eller popcorn... eller chips...

”Säg så här: pappaaaa... vill du inte vara med oss?” - säger personifierade djävulen till min äldsta. Han upprepar givetvis! Han tycker om sin pappa och vill gärna vara med honom. Det är inte han som har eller gör fel. Hon vet redan vilket resultat denna handling kommer att ha!

Jag springer in i spisen och börjar laga maten. Förre skulle jag istället stoppa mig i sängen direkt och gråta mig till sömnen. Inte nu längre... ilskan är alldeles för enormt! Jag svara inte. Jag vill inte prata. Om jag pratar vet jag att jag kommer att ångra mig. Om jag pratar vet jag redan vem som kommer att vara offret. Om jag pratar vet jag redan vem som kommer att spela offer. Skit samma... hon spelar offer ändå!

”Nä-hä... pappa vill inte komma... han kanske vill inte stanna med oss...” - svarar den cyniska djävulen med det sötaste tonläget...

”Varför då?” - frågar den förvirrade ungen.

”Jag vet inte...”

Hos familjerådgivningen blir det dock inte mycket annorlunda. Världens sötaste tonläget kommer helt plötsligt tillbaka och anklagelsen kommer fram:

”Du vill aldrig spendera någon tid med barnen, du kunde komma till oss på soffan! Det är så mysig ju, vi alla skulle vilja ha dig där med oss, varför vill du inte vara med oss? Varför vill du inte vara med dina barn? Jag förstår inte... och Erik blir jätte ledsen jo...”

Jag hatar djävulen! Jag hatar! Hatar, hatar, hatar, hatar, hatar, hatar, hatar, hatar, hatar, hatar, hatar, hatar, hatar, hatar, hatar, hatar, hatar, hatar, hatar, hatar, hatar, hatar, hatar, hatar, hatar, hatar, hatar, hatar, hatar, hatar, hatar, hatar, hatar!!! JAG HATAR DJÄVULEN!!

Kan inte sägas tillräckligt många gånger... aldrig!!...

Hur kan någon vara så självisk, så egocentrisk som har magen av att använda sina egna barn för att utföra sina psykopatiska utspel? Hur kan hon leva med sig själv i vetskapen att hon gör allt hon kan för att vända barnen mot mig? För att barnen inte ska vilja vara med pappa, både idag och senare när han flyttar??

Varför använder hon inte sin energi för att hjälpa till med hushållets arbetet så att pappan kan spendera lite tid med barnen istället?

Varför använder hon inte sin energi i att hjälpa vår äldsta att träna sitt språk och utföra övningarna som logopeden gav istället?

Varför har hon förvandlats till en kallblod psykopat?

Ett ord endast.

Huset.

Men om det ska jag prata mer om någon annan gång...

Lekar i sanden

En helt vanlig sommardag i Torreira strand. Många ligger i sanden och njuter härliga augusti värmen. Många andra badar i Atlanten. Livet är härligt, speciellt för alla 6-åringar... Alla utom en. Han har inga vänner att leka med. Sina föräldrar sover, hans äldsta bror följde inte med och mitten bror föredrar att leka med ett annat okänd små barn än just den ensam 6-årig kille.

De leker inte bara utan de leker under det hela eftermiddagen och han bygger dessutom sand broar och tunnlar. Han hade aldrig sett något så häftig i hela sitt liv. Han är frustrerad, uttråkad och ledsen. Hela eftermiddagen är bara smärtsamt tråkig...

Han bestämmer sig för att göra någonting åt saken och bjuda in sig själv i leken. Hans bror och sin lek kompis, en jämnårig liten tjej gillar inte. Han förstår inte. Han förstår inte och i ren frustration börjar han att förstöra alla broar och tunnlar sin bror och sin nya kompis hade byggt under hela eftermiddagen. Han visar dock inte sin ilska och frustration utåt utan han sjunger glatt och ler som det vore världens roligaste lek.

Det var inte.

Brorsan och den lilla tjejen tittar väldigt tysta men arga och tjuriga mot den lilla kilen. Vad håller han på med? De vänder ryggen, går bort och börjar om. Den lilla killen stannar sin förstörelse turné och tittar väldigt ledsen med världens tommaste och uttråkad blick. Nu hade han ingen och ingenting kvar... nu var det slut... ingen gillade honom och allt var förstörd...

Detta misstag skulle jag få betala för väldigt dyrt. Karma glömmer inte.

Nu sitter jag vid köksbordet och Märta står vid kökets entrén. Hon är arg med mig. Arg och hotfull. Skulle blicken kunna döda var jag död för väldigt länge sedan. Anledningen? Jag utförde en av världens grövsta brott: Efter att precis ha spenderat dryga 1900:- i en enda (av flera denna vecka och månad) veckohandel med handplockade julmat ingredienser speciellt utvalda av Märta känner jag mig frustrerad och uttrycker det i försiktigt utvalda ord. Allt jag ville var en Jul i lugn och ro med min älskade familj. Allt jag gjorde var att göra som hon ville. Som hon krävde. Som hon specificerade i hennes ultimatum. Allt jag gjorde var att göra mitt bästa för att nöja alla, ge allt jag kunde för att göra alla lyckliga. Det var inte tillräckligt.

Nu har ja exakt samma blick som den dagen för mer än 25 år sedan i Torreira strand... bara för att några dagar senare få ett dystert besked. Mina sandslott är förstörda...

State of mind

I used to be lunatic from the gracious days
I used to be woebegone and so restless nights
My aching heart would bleed for you to see
Oh but now...
(I don't find myself bouncing home whistling buttonhole tunes to make me cry)

No more "I love you's"
The language is leaving me
No more "I love you's"
Changes are shifting outside the word

(The lover speaks about the monsters)

I used to have demons in my room at night
Desire, despair, desire... SOOO MANY MONSTERS!
Oh but now...
(I don't find myself bouncing home whistling buttonhole tunes to make me cry)

No more "I love you's"
The language is leaving me
No more "I love you's"
The language is leaving me in silence
No more "I love you's"
Changes are shifting outside the word

(They were being really crazy
They were on the come.
And you know what mummy?
Everybody was being really crazy.
Uh huh. The monsters are crazy.
There are monsters outside.)

No more "I love you's"
The language is leaving me
No more "I love you's"
The language is leaving me in silence
No more "I love you's"
Changes are shifting outside the word
Outside the word

Den förlorade sonen

Tack och lov har jag jobbat under mellandagarna. Det gav mig definitivt utrymme och andrum för att tänka klart - och klart är det att det finns ingen återvändo längre. Det spelar ingen roll vilka argument eller resonemang jag än försöker ge henne, hon ändrar inte sig en enda millimeter. Jag har helt enkelt inget annat val än att gå vidare och tänka på mitt och mina barns bästa, vilket just nu är vad som bekymrar mig mest.


Jag har fortfarande Märtas ord ekande i mitt huvud från stunden då hon gjorde slut: « Du suger ur mig all min energi, jag hatar dig! Jag känner mig så fast med dig! Låt mig gå! Låt mig vara vem jag vill bli!! ». Det är imperativt att börja söka sig ur denna situation. Dags att anmäla sig till alla hyresrättsbolag, dags att börja göra listor: möbellistor, budgetar, sparplaner, inköpslistor för nya barnkläder, barnleksaker, inredning, praktiska saker som bestick och glas, listorna tar aldrig slut! Det är exakt som att börja om, det är att börja om!


Och barnen då? Är det slut med dem också? Jag vet att dagen jag slutar bo med dem kommer Märtas familj stormande som om det handlade om "den förlorade sonen" - detta hade jag sagt till Märta i flera år! Tack och lov för det, för det hände faktiskt!


På Annandagen tyckte jag att det räckte med tortyr från Märtas familjs sida, och väntade tills det blev kväll. Vid detta skede skulle säkert alla vara hemma redan. Jag ringer den enda som jag kan ha ett civiliserat samtal med: Kurt. Kurt är den äldsta brodern, och sedan deras föräldrar skildes i början på 90-talet hade han tagit patriarkens roll i familjen. Alla lyssnade på honom, inklusive Märtas mamma. Jag var säker på att Märtas mamma och syster inte berättade någonting som de inte ville att andra skulle veta om. Än en gång visade det sig att jag hade rätt.


Kurt visste inte ens att Märta var sjuk, för enligt Karin och Klara (Märtas mamma och syster, respektive) mådde hon bra och allting var ok. Trots att jag ville explodera och låta allt mitt latinska temperament komma fram, blev jag tvungen att behålla lugnet. Jag visste att i samma stund jag förlorade lugnet skulle jag förlora hans uppmärksamhet. Jag vet att detta kan vara svårt för en svensk att förstå, men detta kan jämföras med att tvinga en svensk att aldrig mer igen i livet äta köttbullar eller fika - det går helt enkelt inte, det kryper under huden, det kliar överallt!


Priset att betala för mitt lugn var att tillfälligt bli en stammare. Det gick ändå bra! Jag svor inte en enda gång och förklarade väldigt sansat att han kunde gärna meddela mamma att äntligen, efter 6 års tjatande hade Märta lämnat mig. Jag fortsatte och sa att nu var det dags att äntligen komma förbi och besöka dottern eftersom jag var övertygad att hon skulle må bättre efter besök från familjen. Kurts reaktion var en öronbedövande tystnad.

- A... - säger han.
- Jag vet helt ärligt inte vad mer jag ska säga...
- Nä, inte jag heller... detta räknade jag inte med... jag visste inte om någonting...
- Ok, men då tycker jag att det är ingen nytta att vi fortsätter att prata i telefonen, då tycker jag att det är bättre att vi tänker på saken - eller du åtminstone för jag har inget annat val!
- Ja, jag... jag ska tänka på saken! Jag ska tänka på saken och återkommer imorgon! Jag ska tänka på saken...


Han gjorde det han hade lovat. Han återkom för att försäkra sig att allt var OK. Det roliga var att min profetia hade blivit verklighet: Märtas mamma, äldsta bror och syster hade under dagen massakrerat Märta med telefonsamtal. De erbjöd allt möjligt:

• Vill du prata med någon?
• Vi finns här för dig, det har vi alltid gjort!
• Vill du flytta till oss med barnen?
• Vill du att vi tar över barnen?
• Flytta med barnen till oss genast!
• Vi hjälper dig!
• Vi ger dig vad du än behöver, vi vill bara ditt bästa!
• Ska vi hämta dig och barnen?
  

Det var då Märta fattade. Jag har ingen paranormal kraft men jag är rätt säkert att hon måste ha kommit ihåg alla dessa gånger jag sa henne att hennes familj skulle agera så här dagen vi skulle skiljas. Bekräftandet kom som en sen julklapp när Märta överraskade mig med svaret: « Tack men nej tack! Var har ni varit de senaste 6 åren? Lämna mig i fred bara! »


Hade jag haft fyrverkerier hade jag smällt alla just då, jag lovar!

Svaret dröjde inte. Kurt ringer mig strax efter Märta hade gett årets nekande åt mamman och systern  och hotar med Socialen.


- Vi måste tänka på barnens bästa nu, vad tror du att socialen kommer att tycka när de får veta om läget? - mitt försvarssystem blir i fullberedskap direkt!
- Jo, det är sant, vi måste tänka på barnens bästa, tyvärr har ingen av er gjort det i 6 år nu. Vad är bäst för de, att barnen tas ur från sina föräldrar och hamnar i ett juridiskt ingenmansland?
- Jo men...
- Jag gillar inte ditt tonläge, det låter mycket som ett hot. Vill ni verkligen förvärra situationen? Jag har tagit hand om alla och huset i 5 månader nu, varför skulle det bli dåligt just nu? Varför skulle barnen må dåligt nu? För att det där låter mycket som din mammas skitsnack! Hon hävdar exempelvis att Ernst är ett stört och olyckligt barn, intressant att bara hon ser det, vi ser det inte, ingen dagisfröken ser det, logopeden ser det inte, bara hon ser det!
Kurt kan inte svara, det enda jag hör är tystnad. Jag fortsätter:
- Målet här är att minska skadorna så mycket det går, inte att orsaka mera skador, håller du inte med?
- Jo, visst...
- Bra! Kom då och besök henne, hon kommer att må bättre, det garanterar jag! Det är det hon behöver!


Inte särskilt överraskande har ingen kommit på besök sedan dess. I det här klimatet hade vi (över)levt i 6 år...

Dagen efter och alla sorts konstigheter

Annandag Jul var någonting ungefär på samma nivån som Juldagen. Inte att vi åkte in i sjukhuset efter att jag skrev fulla ord åt 112 utan att det var en stark dag som jag kommer inte glömma.


Markus vaknar tidig som vanligt, precis som en larmklocka. Jag vaknar och tar upp honom från sitt rum bredvid mig. Märta sover på bottennivån på soffan i vardagsrummet som hon har nu gjort i flera månader. Hon sover där eftersom hon hävdar att hon "fångar in mina stress vågor under natten när jag måste upp för att ta hand om Markus och hon amplifierar de", vilket i sin tur orsakade hennes panik-ångest attacker. Det skulle visa sig ganska snart att det var inte riktigt så...


Jag tar upp den lila Markus och försöker lugna honom. Det är bra, det är ok, pappa är här, du är inte ensam och kommer aldrig att bli ensam! Jag har dig! Jag är tvungen att gå ner för att byta hans blöja och ge honom frukosten men jag försöker ändå ta små steg på väg ner. Jag vill verkligen inte träffa Märta. Att bo tillsammans med samma person som har precis gjort slut på ett 6-årig förhållande är bortom konstigt. Jag var också fortfarande sårad, förvirrad och arg. Jag tog fram mina stål nerver, behöll min lugn och gjorde som att ingenting hade hänt dagen innan. Om det fanns tvekar om hur bra jag är integrerad i det svenska samhället, de är borta nu.


Jag gör kaffe åt mig och matar Markus medan den blir färdig. Så många frågor i mitt huvud? Varför?! Varför nu? Så gör man inte, man överlämnar inte sin partner! Man överlämnar inte sin familj! Nu att vi hade gått igenom helvetet under sex år, både ett ekonomiskt och socialt helvete som nu var borta! Helt borta!! Äntligen hade vi gjort oss av med den så pass starkt negativ inflytande från hennes familj, äntligen hade båda vi fast anställning och kunde ha bra pengar i hushållet, äntligen hade vi köpt ett hus som vi älskade och trivdes så himla mycket, äntligen att vår Ernst hade börjat att prata bortom sina språk störningar och bli mer och mer självständigt, äntligen hade vi en lila bäbis som växte upp i ljushastighet och helt felfri, äntligen skulle Märta nu börja plugga som Yoga instruktör och skaffa sig sitt dröm jobb, äntligen, äntligen, äntligen!!


Äntligen lite luft!!... bara för att krascha i ett nytt helvete!

Ernst har vaknat och är nu på väg ner. Trapphuset är öppet och bredvid köket vilket innebär fullsyn av vem som än går på trapporna. Hur fan kommer jag göra nu? Jag är tvungen att på mig en mask med en fejk leende. Det svider! Jag känner att öppnar ett djup sår i mitt hjärta men precis som jag, barnen behöver normalitet. Vi behöver och vill ha normalitet för en gångs skull! The show must go on, oavsett vad! Allting är bra, allting är precis lika härligt som innan! För Markus fattar inte än att man är deppig men Ernst... han är ju 5! Jag gör det för hans skull...


- Hur tror du att situationen blir bättre genom att lämna mig?
- Snälla... det är inte så... jag orkar helt enkelt inte att bli i ett förhållande just nu, ok? - verkligen? Kommer hon nu slänga mig "It's not you, it's me" talet nu??
- Jag förstår att du inte orkar att göra någonting nu, men det är ju så par gör: de hjälper varandra genom tuffa tider! Man lämnar inte varandra vid en svårighet! Jag vet att dina föräldrar är skilda och du vet inte hur det är att växa upp med både mamma och pappa men det gör jag! Ett liv i par går upp och ner genom åren men det måste inte betyda att allt måste ta slut direkt när någonting dåligt inträffar! Nej, man hjälper varandra istället!
- Jag vet... jag vet att det är så... snälla... ta mig inte på fel sättet, jag älskar fortfarande dig - väldigt mycket - men jag orkar inte, ok? Jag vill inte vara med någon överhuvudtaget, jag behöver hitta mig själv igen! Men jag vill att du stannar kvar och hjälper mig för att jag behöver dig...


Med detta sagt stirrar jag garanterat 5 minuter åt henne utan att säga ett enda ord. Hon vågar inte titta tillbaka. Vad ska man tycka, tänka eller säga efter detta? Inte vet jag... de följande dagarna skulle vi ha exakt detta samtal flera gånger i olika form och med olika intensiteten - dock alltid med samma repliker...


Det blev inte bättre dagen efter heller efter att jag anmälde mig på alla fastighetsbolag i kommunen för att hyra en 3:an. Det finns en bostadskö på ungefär ett år hos alla. Så är det att bo i ett eftertraktad kommun. Visst vill man bo i ett skit ställe när man befinner sig i sådana situationer? Man skulle få bostad direkt.


Nu var det bara förbereda sig för att bo upp till ett år i denna klimat...